Jennie thinks that life is never fair, but perhaps it is a good thing for most of us that it is not.

"men han älskade inte dig på djupet, han älskade dig för att du älskade honom"..

Depp, depp, depp

Jag antar att jag kanske levt på hoppet i alla dessa månader, önskat att jag vore värd något- värd något i hans ögon.

Jag har så innerligt önskat att han skulle se mig, älska mig- inte alla andra. Avundsjukan är ett faktum- den är obotlig.

Men hur lätt är det när alla hans vänner är skitsnygga & han pratar med dem? Alla ser verkligen sjukt bra ut,
och här har han suttit fast med mig. Det är väl inte så konstigt att han valt att ha kvar dem i sitt liv, de är fina,
de är vackra- de har allt som inte jag har- utseende...

Den där späda kroppen, de perfekta tuttarna, finaste leendet- charmen i sig & här satt han med mig- En med knubbig kropp, inga tuttar, inget leende & ingen charm alls..

Jag trodde att kärleken övervann allt, men han fick nog..
Jag tog steget idag att söka lägenhet neråt landet, fast jag egentligen inte vill..
Det enda jag vill är att han ska se mig, älska mig, ta hand om mig..

Men som man säger- Man kan inte få allt man vill ha.

Eller ja, kanske inte..

Men tänk om den rätta kunde dyka upp i mitt liv, ta mig med storm & få mig sådär knäsvag med sitt leende.. Eller sina vackra ögon. Eller kanske bara hans sätt att prata. Tänk om den rätta kunde dyka upp & pyssla om mig, ge mig närhet & ömhet- tänk om han visste när jag mådde dåligt & tröstade mig med sin trygga famn. Tänk om..

Men tänk om han redan fanns i mitt liv, eller rättare sagt, funnits i mitt liv.. Tänk om jag redan upplevt allt det där med en man, men lät honom gå- för att vi helt enkelt inte passade ihop..

Vad händer då?

Egentligen ingenting- det är väl nu jag ska inse att man inte behöver ha en man i sitt liv, för hur perfekt han än må vara- kan hans hemligheter bryta ner dig totalt...

Två personer, två verkligheter. Din verklighet- min verklighet.  Du uppfattar saker på ett visst sätt- jag dem på ett annat. Antingen ligger vi inte på samma plan, eller så kan vi helt enkelt inte hantera varandras verkligheter..

I mina tankar kan jag skrika rakt ut
I mina tankar kan jag säga vad jag vill, till vem jag vill
I mina tankar är det jag som bestämmer, och jag får göra vad jag vill
Till mina tankar rymmer jag när något är fel
Till mina tankar kan ingen komma
I mina tankar vill jag för evigt stanna, för där går solen aldrig ner

Det finns de personer som är ämnade för varandra här i livet, och att hitta den personen är inte lätt. Det finns två personer här i min närhet, som är ämnade för varandra, de är ett radarpar. Oavsett vad, hittar de alltid tillbaka. Det kallar jag äkta kärlek, soulmates! Måste vara underbart att ha det så, att alltid hitta tillbaka till varandra- att kärleken är så pass stark.

Men om en tredje person kommer mellan dem, kanske hela tillvaron vänds uppochned. Den kärlek de hade kanske bleknar för ett tag, men alltid ligger bakom hörnet och väntar på att få blomma ut igen.

Dessvärre var jag den här personen som kom mellan, den som för en kort stund fick all uppmärksamhet- men som nu i efterhand inser att det bara är en tidsfråga innan kärleken till dessa två blommar ut igen.

Deras blickar, deras genanta leende genmot varandra och hans dagliga uppdatering om hennes vardag, ja, det är bara en tidsfråga innan deras kärlek blommar ut igen.

Det är lätt nu med alla facit i hand att inse att jag gjorde ett misstag den där dagen i december, då jag loggade in på min msn...

För i slutändan är det jag som står ensam, inte hon..

Ja, kanske är jag en hemsk person som sitter med kaffet i ena handen & läser andras bloggar- där de öppet skriver om sina tragiska intriger med deras vänner. Ett gott skratt förlänger livet, och gissa om skratten blir många när man läser ett helt gängs inlägg &  kommentarer. Ja, vad är då ett gäng för det första? En bunt ungdomar med en ålder på 18-21, kanske finns det någon som sticker utanför & är några år äldre. Deras motto verkar te sig i stil med "Sup tills du spyr, knulla varandras partner, skapa intriger & sup lite till." Sedan skriver de ut i sina bloggar hur ledsna/sårade/arga/besvikna de är på sina vänner, som i sin tur svarar med ett inlägg på sin egna blogg- och därmed är intrigerna igång.

Ja, kanske är det så att jag bara är avundsjuk på dessa ungdomars beteende & partyliv, kanske önskar jag bara att jag var en utav dem & fick känna mig tuff bland gänget.

Kanske är det bara så att jag helt enkelt behöver ett gott skratt i min dystra tillvaro & vad är då inte bättre än andras intriger...

Ditt ordförråd ökar ständigt & jag missar dina framsteg. Jag kan inte förstå att vi inte setts på så lång tid, jag hoppas att du en dag förstår- att detta är inget jag vill.. Det enda jag har kvar är minnen & din röst i telefon- vet du ens vem jag är längre? Sorgen är enorm & jag undrar om tårar någonsin slutar att produceras- för att leva i ett hav av trårar, är inget jag i längden orkar..

Min älskade son, jag hoppas att du en dag förstår- Att mamma älskar dig & saknar dig...

Och det är med delade känslor jag skriver ut det, att mina söner ska få ett syskon- att jag & A ska få ett barn. Visst, det här är vad jag ville från början- men nu känns allt så overkligt & skrämmande. Hormonerna är i fullt ös med att vända upp & ner på hela tillvaron & merparten av närheten får känna av den, speciellt då A. Tankarna om att jag ska bli trebarns mamma har fortfarande inte lagt sig & jag tror inte det kommer att göra det förens det är klart- förens barnet är ute. Namn är väl nästan klart, även om jag är lite skeptisk med ena namnet. Vill inte koppla mina ungar till kändisar, men vi får se.. Tid finns det gott om då BF är 30 Januari, dvs. v.13 idag utav 40.

Det svåraste är att berätta för barnen, att de ska få ett lillasyskon..

Spegel, spegel på väggen där säg vem som ledsnast i landet är. Tårar som rullar nerför kinderna, ett hjärta fullt av sår. Ingen jävel förstår hur hon mår.

Tjejen känner bara smärta, ingen bryr sig om att hon har ett hjärta. Alla bara sårar och sviker, medans tjejen gråter och skriker.

Flickan lämnar allt och går. Nej, ingen förstår hur hon mår.

Att bli fri sina demoner är att dö, att dö är att bli fri. Men ännu skall jag inte dö, jag ska fortsätta att balansera mellan friheten och tomheten, ensam och resignerad. Att ge upp är att vinna, att lämna är att förstå..

Du ber mig att glömma det som sker.. Det som är orsaken till mina tårar, det som orsakar min smärta.. Men detta är min verklighet just nu.. Det här är vad jag går igenom.. Vad jag måste konfrontera.. Men visst.. Jag kan bygga upp en bild av något.. En bild som inte liknar verkligheten.. Men försvinner min smärta då?

Jag gråter i min ensamhet.. Visar aldrig att jag är rädd.. Att det gör ont.. Att jag känner mig så blottad.. Jag gråter där jag ligger ensam.. Drömmarna är min framtid.. och min längtan.. Men smärtan är mitt nu.. Och det är min verklighet.. Den färgar bilden svart med små ljusfläckar.. Som den mörkaste natt med sina stjärnor..

Ibland ställs du inför val du inte trodde sig existera, val som tär på både kropp & själ- något som bryter dig itu oavsett beslut. Men oavsett vad du väljer, vet du att allt har en mening. Jag ställdes inför ett val, ett val jag inte trodde skulle existera, ett val jag inte trodde någon kunde ställa. Ett val mellan något underbart & något bra, ett tufft val var det väl egentligen inte, mer ledsamt kanske. Det tuffaste är nog att jag fick ett ultimatum av den jag så högt älskade. Jag hade kunnat välja "något bra" men gått vidare tomhänt efter en månad- för hatet skulle troligtvis bestå. Jag valde den långa, krokiga vägen- men i slutändan får jag "något underbart". Som Hon sa idag, allt har en mening, trots att det kan göra ont under tiden det sker..