-

Utanför är det gnistrande kallt, hög, grå himmel och så vackert att man nästan vill gråta.. Skrivarstugan är som vanligt utkyld, men jag tänder några värmeljus & mysfaktorn blir genast ett med tillvaron..

Jag minns tillbaka på när det hela började- när resan fann sin början..

Jag hade vandrat länge bland de fallna löven, den fuktiga mossan & de brutna grenarna med enbart ljudet av mina fotsteg & vinden som uppgav sig mot trädens grenar innan jag hittade en liten jordkällare.. Så liten & nätt- men ändå så stor & kraftig..

Jag öppnade dörren & klev in- Det var inrett.. En gammal gungstol med halvt brutna ryggspjälor, ett litet fyrkantigt bord med naggade kanter, några värmeljus & en vissen blomma..

För första gången på länge kände jag mig hemma & slog mig ner.. Tog upp mitt block & påbörjade min resa..

Resan har varit lång & krokig- Den har ibland varit nästintill omöjlig att fullfölja.. Men här sitter jag idag, ett antal år efter att resan påbörjades, i min lilla skrivarstuga & njuter av tillvaron..

Det är så fridfullt, så tyst.. Ingen som ser, ingen som hör..

Att begära inträde i ett samhälle där man under många år tagit avstånd ifrån, tycker jag ter sig lika ömtåligt som att spatsera barfota runt i ett krossat glashus. När man nås av insikten att behöva "starta om" i livet i vuxen ålder uppnås en form av orkeslöshet som tär hårt både på liv och själ; uppförsbackerna som tornadde upp sig framför en sågs som Atlasberg, omöjliga för den lilla människan att besegra. Allt från att se sig själv i ett större sammanhang än för dagen, till att se sin egna roll i en pådrivande och närande relation bärande av frukter med frön till ett bejakande av livet.

Vägarna ut ur elden och askan är outsägliga och lika vidsträckta som det finns tänkande individer i våran jords värld, och ingen av oss är den andra lik. Så hur beteer man sig efter "avlagd examen" i livets hårda skola? Hur möjlig är möjligheterna för den som så gärna vill det rätta men kanske inte vågar ta det där sista steget ut? Och sist men kanske inte minst, hur pass beredd, redo, stark & kapabel är man själv att bidraga med stöd och hjälp åt en annan nödställd medmänniska? För det är väl det det handlar om när man bryter ner beståndsdelarna i partiklar.. Medmänniskor med lika kärleksfull betydelse som en själv. För visst vill vi väl tänka på oss själva som en betydelsefull människa?

Mina egna erfarenheter i livet har bidragit mig med insikter av otaliga nyanser och differanser, inblickar i min egen dödliga och bräckliga natur och gett mig syner som inte alltid varit så smäckra att ta in - och inte heller så lätt anpassade i mitt komplexa väsen. Hur kan vi andvända oss av och förstå det vi utan begäran fått oss tillgivet genom ofrivilliga (eller frivilliga!) engagemang på "den hårda vägen" vi vandrat? och med tanke på alla dom olika "vrakrester" som flyter runt omkring varandra, hur hittar man orken att ta i tu med ett återuppbyggande, och till vilket pris?

Jag kan inte riktigt komma till ro.. Kan inte riktigt slappna av.. Jag irrar mest runt & funderar..
Vad jag funderar på vet jag inte riktigt- Kanske allt & inget.. Eller rättare sagt inget vettigt..
Egentligen har jag ingen anledning till att irra runt- eller så har jag en väldigt bra orsak..

Det hela beror ju på vem du frågar..

Saken är den att jag har haft svårt att acceptera livet som sambo.. Jag har inte riktigt kunnat komma till ro i rollen som sambo/flickvän.. Numera är det inte bara jag som styr & ställer- utan även en till..

Jag förlorar kontrollen alltmer & det är skrämmande.. Skrämmande att inte längre vara ensam om att ta alla beslut..
Frustrationen av att förlora kontrollen gör att jag inte kan komma till ro.. Får mig att inte kunna slappna av..

Men på något underligt sätt kompenserar hans närhet kontrollen.. Hans närhet får mig knäsvag.. Får mig att glömma allt vad kontroll heter..

Men kanske är det så att det här är vad jag just behöver.. Kanske behöver jag släppa den kontroll jag så gärna vill ha..

Kanske handlar inte livet om enbart om kontroll.. Kanske handlar det om något annat.. Något mer än vad jag tidigare trott..