-

Jag kan inte med ord beskriva den tomhet du lämnat kvar efter dig. Jag kan inte riktigt förstå att du är borta, att du inte längre finns vid min sida. Att du skulle försvinna- det visste vi båda två- din död var ett faktum.
Men att det skulle ske såhär tidigt- det var jag inte beredd på. Att du, den där natten, utan att säga farväl, lämnade mig ensam- kan jag verkligen inte förstå. Vår relation sedan 9 år tillbaka, den var speciell. Vi hade något som
ingen förstod, vi hade något som inga ord kan förklara- vi var en kraft som ingen rådde på. Men samtidigt som jag känner en stor sorg över din bortgång- känner jag en stor lättnad. Att du inte längre har kontroll över mig, mina handlingar eller mina tankar. Att du inte längre kan styra & ställa över mig, att du inte övervakar allt jag gör, påpekar alla mina misstag & skriker vid minsta lilla snedsteg..

Det är med både sorg & glädje jag säger farväl min vän..

Jag är kluven, för inom mig bor det en ängel, och en djävul, båda skrattar dom åt mig, båda sörjer dom för mig, båda sliter dom mig itu. Jag är kluven, inom mig finns glöden, inom mig finns sorgen, jag skrattar, jag sörjer, jag är tvådelad.

Häller upp en kopp kaffe & sätter mig vid köksfönstret. Blickar ut mot de två äldre tanter som står & pratar. Studerar deras ansiktsuttryck & ser att de pratar om något som får dem att le. Deras barnbarns första steg? Den äldsta dotterdottern har tagit körkort? Vem vet.. Ler gör de iallafall.

Tar upp koppen för att avnjuta mitt kaffe, när jag inser att koppen är tom. Funderar samtidigt som jag tittar ner i koppen & letar efter spår av kaffe. Hällde jag inte i?
Jo, det måste jag ha gjort, det är ju lite kaffedroppar kvar. Har inget minne av att jag druckit mitt kaffe. Plötsligt förstår jag. Äntligen har jag fått svar.

Minns tillbaka vad en vän en gång sa. Han gav mig något att fundera på. Något som fått mig att fundera mycket & länge, något som jag inte har förstått. Förens nu. Nu, när jag inser att jag inte är medveten om att jag druckit mitt kaffe.

Han sa "Våra tankar är inte med vid tillfället" & nu vet jag vad han menade.

Jag har just insett att jag har levt i 23 år, har vänner sedan 17 år tillbaka & jag har levt ett normalt liv, trots att jag fick kliva in i vuxenvärlden vid 16 års ålder - Men det var mitt val. Ett långsamt farväl till ungdomen, men inget jag saknar. Vad finns att sakna? Fester? Kan festa nu med. Vänner? Det har jag ändå. One Night Stands? Klarar mig utan könssjukdomar - Men tack ändå. Fick ansvar - En annan syn på livet - Men jag var aldrig riktigt där.

Precis som nu, jag är inte riktigt här. Jag är här, men mina tankar är inte med mig. Jag tänker på vad som ska fixas under veckan - Om jag kommer att nå mina mål -Hur jag kommer att vara om 10 år . osv.

Idag är man alltför stressad för att ens avnjuta sitt kaffe, tankarna för bort oss i ett svep.
En dag vaknar man upp & inte har mer än några månader, kanske veckor kvar att leva - Och man undrar var livet tagit vägen..

Jag har två underbara söner, och jag värdesätter varje minut med dem. Det tog oss ett ögonblick att komma hit - Där vi är nu. Den stora blir snart 7 år & den lilla snart 3 år -tiden har gått fort. Om ett ögonblick är de tonåringar & om två ögonblick är de vuxna...

Det ingår i människans natur att emellanåt ljuga, både inför sig själv och inför sina medmänniskor, för att överhuvudtaget kunna hantera livets svåra existentiella problem..