-

Ditt ordförråd ökar ständigt & jag missar dina framsteg. Jag kan inte förstå att vi inte setts på så lång tid, jag hoppas att du en dag förstår- att detta är inget jag vill.. Det enda jag har kvar är minnen & din röst i telefon- vet du ens vem jag är längre? Sorgen är enorm & jag undrar om tårar någonsin slutar att produceras- för att leva i ett hav av trårar, är inget jag i längden orkar..

Min älskade son, jag hoppas att du en dag förstår- Att mamma älskar dig & saknar dig...

Och det är med delade känslor jag skriver ut det, att mina söner ska få ett syskon- att jag & A ska få ett barn. Visst, det här är vad jag ville från början- men nu känns allt så overkligt & skrämmande. Hormonerna är i fullt ös med att vända upp & ner på hela tillvaron & merparten av närheten får känna av den, speciellt då A. Tankarna om att jag ska bli trebarns mamma har fortfarande inte lagt sig & jag tror inte det kommer att göra det förens det är klart- förens barnet är ute. Namn är väl nästan klart, även om jag är lite skeptisk med ena namnet. Vill inte koppla mina ungar till kändisar, men vi får se.. Tid finns det gott om då BF är 30 Januari, dvs. v.13 idag utav 40.

Det svåraste är att berätta för barnen, att de ska få ett lillasyskon..

Spegel, spegel på väggen där säg vem som ledsnast i landet är. Tårar som rullar nerför kinderna, ett hjärta fullt av sår. Ingen jävel förstår hur hon mår.

Tjejen känner bara smärta, ingen bryr sig om att hon har ett hjärta. Alla bara sårar och sviker, medans tjejen gråter och skriker.

Flickan lämnar allt och går. Nej, ingen förstår hur hon mår.

Att bli fri sina demoner är att dö, att dö är att bli fri. Men ännu skall jag inte dö, jag ska fortsätta att balansera mellan friheten och tomheten, ensam och resignerad. Att ge upp är att vinna, att lämna är att förstå..

Du ber mig att glömma det som sker.. Det som är orsaken till mina tårar, det som orsakar min smärta.. Men detta är min verklighet just nu.. Det här är vad jag går igenom.. Vad jag måste konfrontera.. Men visst.. Jag kan bygga upp en bild av något.. En bild som inte liknar verkligheten.. Men försvinner min smärta då?

Jag gråter i min ensamhet.. Visar aldrig att jag är rädd.. Att det gör ont.. Att jag känner mig så blottad.. Jag gråter där jag ligger ensam.. Drömmarna är min framtid.. och min längtan.. Men smärtan är mitt nu.. Och det är min verklighet.. Den färgar bilden svart med små ljusfläckar.. Som den mörkaste natt med sina stjärnor..

Ibland ställs du inför val du inte trodde sig existera, val som tär på både kropp & själ- något som bryter dig itu oavsett beslut. Men oavsett vad du väljer, vet du att allt har en mening. Jag ställdes inför ett val, ett val jag inte trodde skulle existera, ett val jag inte trodde någon kunde ställa. Ett val mellan något underbart & något bra, ett tufft val var det väl egentligen inte, mer ledsamt kanske. Det tuffaste är nog att jag fick ett ultimatum av den jag så högt älskade. Jag hade kunnat välja "något bra" men gått vidare tomhänt efter en månad- för hatet skulle troligtvis bestå. Jag valde den långa, krokiga vägen- men i slutändan får jag "något underbart". Som Hon sa idag, allt har en mening, trots att det kan göra ont under tiden det sker..

I min illusion om framtiden, var allt nästintill så bra som det kunde vara.
Några justerbara detaljer till och en ljus framtid väntade. Men även illusioner
kan spricka som en ömtålig ballong och allt ifrågasätts. Allt du någonsin trott på,
alla detaljer- allt du sett som en framtid.. Det lixom raseras på några få sekunder,
som om livets riktiga framtid hade andra planer för dig.. Man inser inte rikitigt att
man levt i en illusion förens den raseras och börjar ifrågasättas..

Kanske är det så, att illusionen hjälper en att överleva, få en att våga ha drömmar och mål..

Kanske är det så, att verkligheten raserar den för att få dig att vakna upp och inse att du lever här och nu- inte i framtiden...

Den unkna doften, de obehagliga ljuden- Allt kom tillbaka på bara ett fåtal sekunder, paniken kom krypandes innanför huden & fick mig att vilja skrika rakt ut..

Det har gått fyra år sedan händelsen, jag har bearbetat & accepterat- gått vidare & försökt glömma. Men ändå kommer det perioder då händelsen spökar- får mig att uppleva exakt de dofter & ljud som fanns.. Varenda liten detalj dyker upp & jag vill bara fly verkligheten..

Kan man radera ut en del av det förflutna?