-

Du ber mig att glömma det som sker.. Det som är orsaken till mina tårar, det som orsakar min smärta.. Men detta är min verklighet just nu.. Det här är vad jag går igenom.. Vad jag måste konfrontera.. Men visst.. Jag kan bygga upp en bild av något.. En bild som inte liknar verkligheten.. Men försvinner min smärta då?

Jag gråter i min ensamhet.. Visar aldrig att jag är rädd.. Att det gör ont.. Att jag känner mig så blottad.. Jag gråter där jag ligger ensam.. Drömmarna är min framtid.. och min längtan.. Men smärtan är mitt nu.. Och det är min verklighet.. Den färgar bilden svart med små ljusfläckar.. Som den mörkaste natt med sina stjärnor..