-

Jag antar att jag kanske levt på hoppet i alla dessa månader, önskat att jag vore värd något- värd något i hans ögon.

Jag har så innerligt önskat att han skulle se mig, älska mig- inte alla andra. Avundsjukan är ett faktum- den är obotlig.

Men hur lätt är det när alla hans vänner är skitsnygga & han pratar med dem? Alla ser verkligen sjukt bra ut,
och här har han suttit fast med mig. Det är väl inte så konstigt att han valt att ha kvar dem i sitt liv, de är fina,
de är vackra- de har allt som inte jag har- utseende...

Den där späda kroppen, de perfekta tuttarna, finaste leendet- charmen i sig & här satt han med mig- En med knubbig kropp, inga tuttar, inget leende & ingen charm alls..

Jag trodde att kärleken övervann allt, men han fick nog..
Jag tog steget idag att söka lägenhet neråt landet, fast jag egentligen inte vill..
Det enda jag vill är att han ska se mig, älska mig, ta hand om mig..

Men som man säger- Man kan inte få allt man vill ha.